Storyn är enkel. En namnlös svärdsman vill vinna titeln King of Swords, och slaktar sig mot sitt mål. Resultatet blir underhållande, snyggt och obehagligt. Obehagligt i det mån att huvudpersonen är mindre sympatisk än vad Steven Seagal någonsin varit. Kärlekshistorien är det värsta. Namnlös hittar ett span som han förföljer i över ett dygn utan att äta, dricka eller besöka toaletten. Därefter anser han sig berättigad att ”ta henne med sig”, vilket han också gör.
- Why do you force yourself on me?
- Perhaps I’m used to it!
När det sedan är dags att vinna titeln King of Swords dödar han henne, eftersom hon gör honom ofokuserad inför slutfighten.
Ja, obehagligt men underhållande är det som sagt, och snyggt. Slutfighten, som märklig nog inte har filmens bästa koreografi, men däremot den snyggaste scenografin, är en favorit med sitt ösregn och svärdsduellen placerad i ett grunt vattentag. Hur kommer det sig att action kombinerat med regn aldrig misslyckas?
I överlag känns det väldigt fräscht att se på bra HK-action i dessa CG-actiontider, och om Soul of the Sword kan representera den allmänna Shaw Brothers-produktionen måste jag omgående se fler.
Storyn är enkel. En namnlös svärdsman vill vinna titeln King of Swords, och slaktar sig mot sitt mål. Resultatet blir underhållande, snyggt och obehagligt. Obehagligt i det mån att huvudpersonen är mindre sympatisk än vad Steven Seagal någonsin varit. Kärlekshistorien är det värsta. Namnlös hittar ett span som han förföljer i över ett dygn utan att äta, dricka eller besöka toaletten. Därefter anser han sig berättigad att ”ta henne med sig”, vilket han också gör. 
0 Comments:
Post a Comment
<< Home