Universal Soldiers: The Return

Uppföljaren till Van Dammes största film engagerade vår actionhjälte som här ser ovanligt pigg ut och redo på att göra storskalig come back. Någon succé blev det dock inte av Universal Soldiers: The Return som lämnat både Dolph Lundgren och originalets klassiskt naiva Van Damme bakom sig men istället bjuder på en charmig men tråkigt skärpt Jean Claude som inte gör mycket annat än att vara cool i standardiserad Muscles from Brussel-bemärkelse. Istället för den vackra ”finna sig själv”-storyn vi njöt av i föregångaren kör man här fullhjärtat på en korkad Terminator rip off till handling, som trots att den nästan enbart utspelar sig på världens tråkigaste basanläggning hastigt trissas upp till domedagsproportioner ala Terminator 2. Slutet ska dock ha eloge för att vara bland det tuffaste jag någonsin sett i en actionfilm: Efter bara 76 minuter istället för de sedvanliga 90 spränger Van Damme basanläggningen och därmed domedagshotet, slänger sig upp, kramar om sin dotter och filmens heta brud, och sedan ”the end”. Inga kollegors klapp på axeln, inget utdraget hångel, inget ”vad hände sen?”-moment, och ingen som helst känsla för att problemet verkligen är utrett (de universella soldaterna har nämligen visat sig tåla precis vad som helst tidigare under filmen), bara en igensmälld dörr rakt i ansiktet på oss tittare. Aldrig har en Van Damme-film varit så fri från pretentioner som Universal Soldiers: The Return, och jag gillar det. Åtminstone för den här gången.

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004)