The Hard Corps

Ursäkta att det har varit lite dåligt med uppdateringar, att skriva om action mår paradoxalt nog bäst av ett händelsefattigt liv, och just nu har såväl jag som Frank Dux flyttat och börjat nya skolor etc.

Det hindrar oss dock inte från att ha hunnit se Hard Corps, en helt ny Van Dammefilm. Tyvärr så innehåller nya Van Dammefilmer en väldigt gammal Van Damme. I Hard Corps vet jag inte riktigt vad som har hänt med honom - hans ansikte ser gummiaktigt och overkligt ut. Resultatet av alltför mycket botox och misslyckade ansiktslyft kanske? Vad det än må bero på - Van Damme i Hard Corps är absurt stel, till och med med Van Dammemått mätt. Det enda hans uttråkade ansikte verkar kunna uttrycka är extrem trötthet. Hursomhelst, Van Damme spelar Philip Sauvage, en krigsveteran som plågas av minnen från något krig i typ Irak. Han blir rekryterad som "hemlig livvakt" åt en boxare eftersom boxarens syster och vänner tror att en nyligen utsläppt rappare kommer att hämnas på honom. "Men vänta nu!" tänker du kanske, "rappare? boxare?" Japp, du gissade rätt, och jag tror aldrig det varit så många svarta människor med i en Van Dammefilm förut. Kanske inte ens i alla hans filmer sammanlagt. Han hade visserligen en svart sidekick i AWOL, men det var en jävligt tråkig sidekick. Grundstoryn är dock inte helt fel, utan problemet är mer hur den utvecklar sig med förvirrade "överraskningar" och ett helt idiotiskt och misslyckat inslag där Van Damme sätter ihop ett "special team" av livvakter ("hard corps"). Den vill helt enkelt alldeles för mycket, medan Van Damme inte verkar vilja något alls. Det blir ibland rent utsagt absurda dialogutbyten, ja nästan Octagonesquea, där Viveca A Fox står och försöker skapa någons sorts kemi med vad som lika gärna kunde vara en vaxdocka. Tyvärr saknar den Octagons tempo och bisarra dialoger, utan är bara en väldigt tråkig actionfilm.

Actionscenerna är helt värdelösa med tråkigt kameraarbete och oinspirerade och oändliga shoot outs. Slutet är bland det mest misslyckade jag någonsin har sett. Och Van Damme verkar lite trög i kroppen. Det har runnit mycket vatten under broarna sen Knock Off eller Double Team om man säger så.
Musiken är inget vidare den heller och pendlar mellan stråkar som verkar ha blivit över från The Quest (det vill säga budgethollywood) och riktigt, riktigt tafflig hiphop. Hiphop ja. Jag tror inte jag har sett en film som till stor del utspelar sig i "rapvärlden" med sämre "hiphopkänsla" sen Leprechaun in the hood. Musiken är fel, kläderna är fel, allt är fel. Det märks att de som gjort filmen antingen inte har någon koll ens på hiphopklyschorna, eller helt enkelt insåg att filmens publik inte skulle ha det.

Dock finns det några ljuspunkter:

• Den onda polisen! Vilken underbar mössa han har i första scenen. Sen att man redan efter fem sekunder inser att han är korrupt gör inte så mycket, eftersom det åtminstone måste finnas en korrupt polis i en actionfilm med självaktning.
  
• Den onda rapparens kusin som mest av allt påminner om karaktären Carlton i Fresh Prince i Bell Air.
• Den onda och märkliga hantlangaren till den onda rapparen, som verkar ha något fel på såväl ryggen som stämbanden. Han är dock otroligt kallblodig och har RunDMC hatt och lång skinnjacka. Tummen upp!

På det stora hela rekomenderar jag inte alls Hard Corps, som är ännu en påminnelse om att vi sannolikt inte kommer att få njuta av några fler riktigt bra Van Dammefilmer.

Jean-Claude Van Damme - The Hard Corps (2006, torrenspy.com)

The Octagon

Scott James (Chuck Norris) och hans halvbror Seikura är de enda som bemästrar ninjatekniken, tror Scott. I själva verket har Seikura gått och blivit ond, och tvångsrekryterar och massproducerar ninjas någonstans i Centralamerika, som han sedan sänder ut i världen som terrorister. Resten av handlingen i The Octagon är väldigt luddig. Chuck Norris spelar den här mannen som behärskar ninjatekniken. Lee Van Cleef spelar Chuck Norris skjutglade vän som tillsammans med ett gäng åker omkring och dödar terrorister. Chuck Norris har även en annan kompis som intresserar sig för terrorister, och det är säkert möjligt att filmskaparna tänkt att alla tre ska ha någon koppling till någon antiterroristverksamhet eller dylikt, men "bara" glömt bort att förklara det i filmen.

Chuck Norris är en kvinnomagnet i The Octagon. Tre vackra kvinnor med koppling till terroristerna tar kontakt med Chuck, och alla är de givetvis sugna på vår osmakliga apman. Två dödas av ninjas och den tredje är i själva verket en ninja själv, som vill dra sig ut ur terroristverksamheten, och ber Chuck om hjälp. Allt detta knyts ihop på ett förvånansvärt komplicerat sätt, och inte förrän 70 minuter in i filmen ger sig Chuck iväg till Centralamerika för att döda sin onda halvbror och sätta stopp för terroristnätverket. Dessa 70 minuter är dock fantastiska, och serverar en Chuck som spelar så stelt och obekvämt att Scott James blir en av mina favoritactionhjältar of all time. Chuck ser trött, rastlös och ointresserad ut i sina scener, och väntar bara på att få sucka ur sig sina småsura repliker. Inte ens köpa och äta godis klarar han av att göra avslappnat framför kameran. Detta toppas med Chucks viskande röst som ekar i hans huvud medan han tänker: Doggo is not the answer... nswer... swer... wer... er... r... Jag fullkomligt älskar det!

Andra höjdpunkter är halvbroderns träningsläger för ninjaterrorister. Här tvångsrekryteras det som tidigare nämnt, och vilka märkliga kandidater de har valt ut! En gammal senig man, en fet bandidoskille och en väldigt hårig, kort och småknubbig lirare, bara för att nämna några. Seikura satsar märkligt nog på kvantitet istället för kvalitet i sin ninjauppfödning.

The Octagon i sin helhet är inte särskilt actionspäckad, utan fokuserar mer på att berätta sin förvirrade deckarhistoria. De sista 20 minuterna då Chuck går lös i ninjalägret bjuder dock på ganska fin amerikansk action med tanke på att den är från 1980. Scenen då Chuck slåss mot Kyo, den mäktigaste ninjan efter halvbrodern, är faktiskt riktigt välkoreograferad, även om den självfallet är ett skämt i jämförelse med vad de kinesiska kollegorna lyckades åstadkomma samma år. Att regissören Eric Karson, åtta år senare, skulle regissera Black Eagle, den bästa amerikanska actionfilm jag sett från 80-talet, är svårt att tro när man ser detta Chuck Norris-kalas. Men visst, det är väl inte regin ensam som bidrar till kalkonresultatet, utan även Chuck himself och det sinnessjuka manuset. Men vilket roligt kalkonresultat det blev! Se se se (!), är min rekommendation.

The Octagon 1980 DVDRip XciD-PTW [REQ]

Replicant

Jag måste säga att grundtanken bakom denna film både är både helt fel och helt fantastisk. Van Damme spelar en galen seriemördare som på grund av att han blev dåligt behandlad av sin egen mor ("you've been a bad boy") nu mördar mammor och tänder eld på dem. Van Damme har långt stripigt hår och verkar basera sin roll på Keanu Reaves i "The Watcher". Nåväl, den onde Van Damme måste stoppas, och den som är bäst lämpad för det är tydligen en otroligt enerverande polis som ser ut som en fulare och sämre version av Jason Statham (Snatch, The Transporter 1 & 2 etc). Hans skådespeleri kretsar mest kring att skrika hest.

Nåväl, efter att precis ha missat att fånga Van Damme väljer denna polis att gå i pension (redan här blir man tvivlande vad gäller hans kvaliteér som hjälte). Det blir dock ingen lång semester eftersom amerikanska regeringen behöver hans hjälp. De har nämligen lyckats att klona fram en ny Van Damme med hjälp av dennes DNA. Denna "replikant" har på något sätt även ärvt delar av Van Dammes minne och har fått en "förstärkt telepatisk kontakt" (?) med denne. Nu ska vår förhatliga polis få den nye Van Damme i koppel och med hjälp av denne få fast mördaren. Tanken är att detta bara ska vara ett test, i framtiden ska tekniken användas till att på något mystiskt sätt få fast terrorister. Hur man ska få tag i terroristdna:t i första läget är en fråga som tyvärr inte besvaras.

Efter dessa lovande premisser följer en ganska ointressant film där huvudpersonen är väldigt elak mot den goda Van Damme (jo, här får vi se Van Damme i en av sina paradroller: otroligt god och naiv). Filmen innehåller några få snygga actionscener men på det stora hela är det här en besvikelse då regissören Ringo Lam och Van Damme brukar vara en ypperlig kombination.

Replicant är dock inte helt utan förtjänster. Det är roligt att få se Van Damme "skådespela" lite mer i två radikalt olika roller, framförallt som ond och galen seriemördare.
Filmen innehåller även den kanske märkligaste kärlekshistorien hittills i en Van Dammefilm. Replicanten hittar i sökandet efter sig själv istället en hora som han följer med hem. Här försöker Van Damme mer eller mindre våldta henne, varpå hennes hallickar kommer in och blir nedslagna av Van Damme. Hon blir otroligt tacksam och säger något i stil med "come back when you get out" när han körs iväg i polisbil. I det vackra slutet återförenas de också mycket riktigt och knappast ett öga lär väl vara torrt!

Många frågor återstår dock. Varför blev den nya Van Damme otroligt god istället för otroligt ond? Varför fick den nya Van Damme se på massa gymnastikfilmer under sin första laboratorietid? Varför lärde han sig denna gymnastik otroligt fort, men knappt att prata? Varför lämnade den onda Van Damme kvar barnen när han dödade och tände eld på mammorna, borde han inte ha räddat barnen (som då borde representera hohom själv)?

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]

Basilisk & Shinobi

Basilisk är en anime (baserad på mangan med samma namn) på 24 delar om två ninjaklaner som legat i fejd i 400 år, och som efter en lång vapenvila tar upp dräpandet av varandra igen. Seriens inspirationskälla är ganska tydligt Yoshiaki Kawajiris Ninja Scroll, som friskt blandade ett mörkt feodala Japan med övernaturliga krafter och bestialiska varelser, något som Basilisk helt tagit till sig. Och serien började riktigt lovande, med snygg design, presentation av ett åtminstone intressant karaktärsgalleri och högkvalitativ action, men degraderade kvalitén för varje avsnitt, sådär som det ofta brukar vara när det kommer till japanska animerade tv-serier: de sparar inte på krutet förrän det i stort sett är slut, vilket sällan tar länge. Efter några episoder fick man nöja sig med actionscener uppbyggda av stillbilder flytandes över en bakgrund, typ, och ett tempo mer utdraget än Days of our Lives. Inte förrän avsnitt åtta gav jag upp hoppet om seriens återhämtning och gick vidare till den utsökta Gankutsuou istället.

Filmen Shinobi är baserad på Basilisk och skulle precis som så många andra japanska actionfilmer som förlitar sig på sin dataanimation behöva högre budget. Här har alla pengar lagts på vissa actionscener varav ett par lyckats bli riktigt snygga, medan resten av filmen fått lida. Den mörka touchen från Basilisk är helt borta precis som hälften av det ursprungliga persongalleriet, och att båda klanerna nu vardera bara presenterar fem av sina mäktiga ninjas, varav flera undanröjs innan man ordentligt fått se dem in action, förtar helt den storhetskänslan som borde finnas här. Att sedan storyn är väldigt tunn och skådespeleriet inte är helt trovärdigt hade jag lättare accepterat om filmen inte tagit sig själv på så stort allvar och försökt att vara vacker och storslagen. Shinobi har uppenbart nosat på Hero (den inspirationskälla som borde ligga längst bort med tanke på Basilisk). Inte bara filmens action och Christopher Doyles bildspråk har man försökt efterapa, utan det har även gjorts ett misslyckat försök att kopiera hela dramatiska element från Yimou Zhangs mästerverk. Fy. Istället rekommenderar jag Dagger of Kamui som ett klassiskt ninjaäventyr, eller Ninja Scroll för märkvärdigt snygg action. Är man inte sugen på animerat har man alltid Chuck Norris klassiker The Octagon att avnjuta, det mest bisarra ninjadrama jag har sett.

Basilisk

Shinobi.2005.DVDVRip.XviD-PROMiSE

Dagger of Kamui (Kamui no Ken)

Ninja Scroll

The Octagon 1980 DVDRip XciD-PTW [REQ]

Timecop

Max Walker är en polis som kämpar mot tidsresande skurkar. Tio år efter mordet på sin fru reser han tillbaka i tiden för att arrestera en ond tidsresande politiker och rädda sig själv från att bli änkeman.

Efter den sedvanliga sexscenen och Van Dammes halvnakna kropp i andlöst fascinerande utsträckta ställningar utvecklas det hela till den minst konsekventa time travel-film jag sett, med en skrattretande vision av år 2004. Här är världen sig lik bortsett från alla star wars-inspirerade bilar som kryper fram för att undvika att deras plastkarosser ska falla av. Och att tidspolisbasen är placerad i en skruttig källarlokal förklaras bero på att organisationens ekonomi är väldigt begränsad. Ja, det är verkligen rörande fint att en av Van Dammes största filmer lider av sådana stora budgetproblem. Filmen motbevisar även mitt tidigare påstående om att action i kombination med regnig scenografi aldrig misslyckas.

Förövrigt älskar jag Max Walkers otrevliga och rappa kommentarer som pga Van Dammes brister som skådespelare bara framstår som enfaldigt korkade; sådär som det brukar kunna bli för vår belgare. Och tack Peter Hyams, som serverar oss några scener med två Jean Claudes samtidigt på bild. I löve it!

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]

The Mechanik

Dolph Lundgrens The Mechanik var inte särskilt upphetsande trots att han både skrivit och regisserat detta hämnddrama själv. Nikolai, en gammal Spetsnaz-soldat får sin familj mördad av maffian, och kräver nu hämnd. Ja, mer till story än en standardiserad hämndhistoria ska det ju inte behövas för att göra en toppenrulle; det har ju Van Damme om och om igen bevisat. Tyvärr är inte dagens Dolph lika älskvärd som vår Jean Claude. Inte ens när de båda spelar tysta hejdlösa mördarmaskiner vinner Lundgren lika många charmpoäng. The Mechanik har alltså inte samma räkmacka som Van Dammes hämndmotsvarigheter att glida på, men bjuder ändå på en alkoholiserad torsk till side-kick som förälskat sig i sin favorithora och som använder kvinnoförnedring som comical relief, och ett traumatiskt ältande av sorgliga tillbakablickar; precis som det ska i ett hämndactiondrama av denna kaliber. Filmen har även en av de längsta och tråkigaste uppgörelser jag upplevt, där Dolphs gäng och maffian sprider ut sig i en rysk by och rysligt försiktigt smyger omkring på bakgårdar bland tvättlinor och kossor. Bara ibland händer det att någon använder sitt eldvapen. Yey.

Hur klarar sig Dolph som regissör då? Ja, regin är inte dålig. Tempot flyter på bra om man bortser från uppgörelsen, fotot är bitvis ganska snyggt och skådespelarinsatserna fungerar. Det jag inte kan släppa är att jag än en gång tvingats finna mig i Red Scorpion-Dolphs frånvaro, trots The Mechaniks flört med klassikern (Nikolai och Spetsnaz?). Det är ju han jag vill ha! Jag börjar misstänkte att 2000-talets Dolph och jag har vuxit ifrån varandra...

The.Mechanik.2005.WS.DVDRip.XviD-VoMiT[1]

Double Impact

Double Impact, där Van Damme spelar tvillingbröderna Chad och Alex, är en av mina Van Damme-favoriter. Chad är en avslappnad och ordentlig ung man medan Alex är en cigarrökande bad ass-Jean Claude med bakåtslickat hår och skinnjacka. Tillsammans ska de hämnas sina mördade föräldrar.

Sheldon Lettich som snart är aktuell med Van Dammes nya film The Hard Corps, och som står bakom klassikern AWOL aka Lionheart, har regisserat Double Impact. Det har han gjort bra. Lettich har till skillnad från andra regissörer insett att en agerande Van Damme är en bra Van Damme, och har gett honom mer dialog och spelrum i Double Impact än vad han har i alla sina andra filmer tillsammans. Här tar även Jean Claude ut svängarna i sina två roller på ett sätt jag i senare filmer bara upplevt i Knock Off. Det är synd. Jag efterlyser nya filmer med den avslappnade spexiga Van Damme! Förhoppningsvis lyckas Lettich i och med The Hard Corps, röja undan den självkritiske delen av skådespelaren som sedan The Replicant bara tackat ja till roller som extremt mörka och tystlåtna hämnare.

Till skillnad från AWOL får actionmomenten i Double Impact godkänt betyg. Här blir det många eldstrider och Van Damme-sparkar, som alla är dugligt underhållande, och en återförening mellan Van Damme och Bolo Yeung (vars bröstmuskler tråkigt nog är något mindre än i Bloodsport) bjuds det på också. Slow motion som allt för ofta överanvänds i amerikansk action brukas här med lätt fingertoppskänsla och stundtals blir det faktiskt ganska snyggt. Dock aldrig uppseendeväckande, om man bortser från brutaliteten som är ovanligt hög för att vara en Van Damme-film från tidiga 90-talet.

Handlingen i övrigt kryddas med att Alex är obehagligt svartsjuk och har flickvän, vilket ger upphov till slagsmål bröderna emellan: en sällsamt mäktig upplevelse! Att filmens enda sexscen, precis som i Hidden Agenda med Dolph Lundgren, bara utspelar sig i fantasin på en av våra Van Dammes är också det märkvärdigt.

Alex [till Chad]: You want some advice? Take your fancy clothes and your black silk underwear and go back to Disneyland.

Alex [till Chad]: Maybe I'm drunk today, tomorrow I'll be sober, BUT YOU! WILL ALWAYS BE A FAGGOT!!!

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]

Mojo Priest

Nu må det här inte vara action per se, men sångaren Steven Seagal är ändå Steven Seagal. I slutet av augusti spelar han i Köpenhamn, så där ges en unik chans att se en filmgigant på riktigt, något som annars är förbehållet typ filmpremiärer, och eftersom alla Stevens filmer numera gör premiär direkt i videobutiken är även det svårt. Hur låter då "Mojo Priest" , ett alldeles färskt album inspelat med gruppen Thunderbox? Well, det är sävlig bluesrock. Det är lite kul att den musik Seagal intresserar sig för (typ reggae och blues) är den långsammaste och händelsefattigaste man kan tänka sig. Nej, Mojo Priest bjuder inte på mycket action. Den bjuder inte på så mycket över huvudtaget. Jag tror dock fortfarande att Seagal live kan vara något av det bästa som någonsin hänt vårt rasistiska grannland.

Torrent!

Soul of the Sword

Storyn är enkel. En namnlös svärdsman vill vinna titeln King of Swords, och slaktar sig mot sitt mål. Resultatet blir underhållande, snyggt och obehagligt. Obehagligt i det mån att huvudpersonen är mindre sympatisk än vad Steven Seagal någonsin varit. Kärlekshistorien är det värsta. Namnlös hittar ett span som han förföljer i över ett dygn utan att äta, dricka eller besöka toaletten. Därefter anser han sig berättigad att ”ta henne med sig”, vilket han också gör.

- Why do you force yourself on me?
- Perhaps I’m used to it!

När det sedan är dags att vinna titeln King of Swords dödar han henne, eftersom hon gör honom ofokuserad inför slutfighten.

Ja, obehagligt men underhållande är det som sagt, och snyggt. Slutfighten, som märklig nog inte har filmens bästa koreografi, men däremot den snyggaste scenografin, är en favorit med sitt ösregn och svärdsduellen placerad i ett grunt vattentag. Hur kommer det sig att action kombinerat med regn aldrig misslyckas?

I överlag känns det väldigt fräscht att se på bra HK-action i dessa CG-actiontider, och om Soul of the Sword kan representera den allmänna Shaw Brothers-produktionen måste jag omgående se fler.

Hidden Agenda

”Enemy of the State möter Exit Wounds” utlovar omslaget. Jag är besviken. Sure, likheter med Enemy of the Sate finns där. Hidden Agenda innehåller avancerade datasystem hit och dit, korrumperade amerikanska underrättelsetjänster hit och dit, och en story som i grunden är relativt snygg och välskriven, prydd med ett par godkända vändningar. Men hur roligt är det egentligen? Vad jag saknar är en motsvarighet till Exit Wounds tafatta Steven Seagal, eller den Dolph jag älskade i Red Scorpion. Dolph Lundgren år 2001 har till skillnad från Van Damme och Steven Seagal utvecklat sitt skådespeleri, och är idag en godkänd skådis, om än en torr, tråkig och medioker sådan. Det är synd. Jag hade hoppats att hans nivå skulle ha stagnerat vid de fantastiska ”I’m all ears”-ambitioner han hade under Universal Soldiers-tiden.

Filmens action är märkvärdigt tråkig och saknar helt höjdpunkter. Hidden Agenda innehåller faktiskt inte en enda scen som är i närheten av att vara snygg (iofs gillar jag när Dolph, med sin ena knytnäve, frenetiskt hamrar en fet butiksassistent i pannan allt vad han kan). Varför filmens actionnivån är så låg får vi svaret på i DVDns ”behind the scenes”-material, där regissören utbryter ”That’s just beatiful!” efter att Dolph klumpigt gjort en märklig piruett med pistolen högt fladdrande i skyn. Regissörens känsla för action är alltså obefintlig. Under filmens slutstrid verkar han även gett sina skådespelare helt fria händer att vimsigt leka krig med lösa skott i en mörk trädgård. Fult och tråkigt värre.

Filmens största höjdpunkt är annars Dolphs sexfantasi vi får ta del av. Medan filmens heta brud duschar sitter Dolph utanför, i vaket tillstånd, och "fantiserar" om att de har sex. Dialogen när hon kommer ut ur duschen gillar jag också:

Brud: Everything okey?
Dolph: Yeah. Why?
Brud: Well, you're looking at me like I have nothing on.
Dolph: ...

Nästa Dolphan-film ska iaf få bli en av hans egenregisserade filmer. The Defender eller The Mechanik, vilka jag redan älskar pga av de fantasifulla titlarna!

Cyborg

First there was a collaps of civilisation: anarcy, genocide, starvation. Then when it seemed like things couldn't get any worse, we got the plauge.

Van Damme spelar den enormt hårde Gibson Rickenbacker i denna post-apocalyptiska film ala Mad Max, och är som vanligt ute efter hämnd. Hans familj har brutalt mördats av galna pirater ledda av den infernaliskt onda mannen Fender. På sidan om denna grundhandling har de även klämt in en ”rädda världen”-parentes och en cyborg-kvinna som ges en scen att i typiskt 80-talsanda styla med lera, precis som Terminator och Total Recall (men här på ett mindre attraktivt vis såklart). Bakgrunden till cyborg-kvinnan är dock väldigt diffus. Hennes folk har ”informationen” om botemedlet till pesten som måste transporteras till vetenskapsmän i Atlantic City, och därför måste de operera om denna kvinna till "hälften maskin" (?); och så enkelt löste de problemet att knyta ihop den nödvändiga lerfilmsekvensen och den säljande titeln ”Cyborg” till resten av filmens innehåll. Sedan vill givetvis ärkeboven Fender ha botemedlet och därefter leka Gud, vilket i slutändan resulterar i att Van Damme, på sätt och vis, räddar världen när han dödar Fender. ”It’s strange, but I feel he's [Van Damme] the real cure for this world…" Fantastisk slutreplik! Van Damme som mörk, hämndlysten och ytterst brutal man, är det riktiga botemedlet för världen? Jag gillart!

Annars, i andra avseenden, är filmen stundvis riktigt intressant. Skådespeleriet är uruselt men uthärdligt i och med filmens minimalistiska hållning till dialog. Fotot och kameraarbetet imponerar emellanåt och påminner lite om Tsui Harks många verk genom sitt snygga användande av close ups och kamerasvepningar. Koreografin och actionscenerna har i överlag måttlig potential, men förstörs helt av ett klippningsarbete from hell. Ett par fina scener tillåts trots allt; som den när Van Damme står i split, högt upp längs en kloakvägg (faktiskt en otroligt snygg scen), eller den strax senare när de kommit upp på land och slåss i vatten. Förövrigt har jag aldrig sett Van Damme så hård som i denna film, med smuts, blod och ärr över hela kroppen, och med en enorm kniv mellan tänderna. I like, a lot.

Fyra parenteser:

• Cyborg var tänkt att bli en uppföljare till Dolph Lundgrens Masters of the Universe (därför har Cyborg även namnet Masters of the Universe II: The Cyborg), vilket makes no sense at all, när den inte på något vis flörtar med He-Man-universumet.
• Det överflödiga användandet av knivar i filmen beror på att den sponsrades av en knivfabrikör.
• Cyborg är min tredje Van Damme-film hittills där Van Damme i slutfighten dödar sin motståndare genom att sparka upp och spetsa honom mot ett vasst föremål. Sandman i Death Warrant och Dolph Lundgren i Universal Soldiers är de två jag sett innan, men jag hoppas på att få upptäcka fler!
• Gibson Rickenbacker och många andra namn i filmen är namn tagna från instrumenttillverkare! ... ?

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]